Anna Zimmerman Holy Armor Interview by Pedro Westerdahl

För att börja med den, till synes, självklara frågan. När man beskådar de nio nya verk du ställer ut på CFHILL så får man intrycket av att du primärt arbetar med teckning i en konventionellt avbildande tradition. Stämmer det?

— Ja, det får man nog kalla det. Jag har en krokig väg bakom mig som ledde mitt arbete hit. Det vill säga, det har inte alltid varit teckning, men det var där det började när jag var liten och efter att ha doppat tårna i nästan allt annat återvände jag till teckningen för det var där den riktiga glädjen fanns. En vän uppmärksammade mig nyligen på att även innan kolet, när jag använt mig av andra medier, så har jag alltid velat undersöka hur vi uppfattar världen genom att noga dissekera den på ett eller annat sätt. Så kanske är det vad som sker nu också, genom att avbilda. 

Det äldre måleriet, med dess genomgripande hantverkskunnande som grund, förefaller ha funnits med som en starkt närvarande utgångspunkt under din konstnärliga utveckling? Vissa av dina nu utställda verk leder ju, med dess realistiska avbildningar av spetskrås och solfjädrar, tankarna till 1700-talets eleganta akademimåleri. En komposition som, till exempel, Sovereign of Joy, får mig omedelbart att tänka på Alexander Roslins (1718 – 1793) internationellt hyllade porträtt där avbildningen av stoffer samt tygens veckbildningar förefaller vara fotografiskt återgivna. 

— Under de senaste åren har det blivit en allt större inspirationskälla för mig. Jag tycker mig se paralleller mellan 1600- och 1700-talets representationsporträtt och dagens porträtterande av människor som strävar efter att göra ett statement eller förmedla status. Det avslöjar något om oss som människor tänker jag, att vi som bekant inte förändrats särskilt mycket. Det skapar också en spänning, eller lekfullhet för mig i mitt skapande - att härja fritt i den korridor som på så sätt sammanlänkar 1600-talet och samtiden. Roslin som du nämner har en förmåga att verkligen skapa begär hos betraktaren. Jag skulle stryka kinden mot en avbildad sammetsärm, eller nästan smaka på en knypplad linspets, om jag bara fick. Den känslan är inspirerande om något. 

På tal om just fotografi så är det, i sammanhanget, också svårt att inte nämna den s.k. Fotorealismen (eller Superrealism alternativt Hyperrealism), en rörelse i bildkonsten vilken uppstod i USA vid mitten av 1960-talet med konstnärer som Richard Estes (född 1932), Ralph Goings (1928 – 2016) och John Salt (1937 – 2021). Utifrån tankegångarna ovan: finns det några konsthistoriska föregångare, inspirationskällor eller referenser du kan och vill nämna? 

— Kanske är det lite motsägelsefullt, men jag är rätt ointresserad av den typen av måleri. Sen ska det  sägas att jag sällan tycker att annan konst är intressant. Och den lilla skaran delas ofta upp i å ena sidan det jag gillar utan att nödvändigtvis inspireras av till min egen konst, å andra sidan det som genererar en idé men som i sig inte behöver vara bra konst, enligt mig. Sällan händer det att de överlappar. Nyligen besökte jag SMK i Köpenhamn och såg deras barockutställning och där fanns verk för båda kategorierna. Det som saknas där är kollegorna som liksom jag jobbar i svartvitt. Så ibland hamnar jag med näsan i böcker om t.ex. fotografer som Irving Penn och Helmut Newton. 

Om vi, i stället, vänder blicken mot vår egen samtid. Efter millennieskiftet känns det som om det traditionellt hantverksbetonade, samt naturalistiskt avbildande, måleriet åter blivit populärt, efter att ha ansetts passé under en lång rad år dessförinnan. Instämmer du i den bedömningen? 

— Om jag förstår frågan rätt så känner jag att jag har svårt att svara på den, den känns mer riktat till en konstvetare? Konst rör sig ju nästan alltid i en pendelrörelse av reaktioner på det föregående. Jag är såklart en del av den vare sig jag reflekterat över det eller ej. Någon har ställt mig frågan om jag inte ibland borde släppa realismen någonstans i bilden och göra något galet på pappret, något som ställer sig i kontrast till det ”perfekta”, lösa upp det, förenkla. Det mest tillfredsställande svaret jag hamnat i är att istället våga vara väldigt realistisk, att löpa den linan helt ut. Men vem vet, min egen pendel kanske svänger någon gång, och då får det vara så. 

Till hyllade nu verksamma bildkonstnärer vilka arbetar i en slags realistisk eller fotorealistisk stil kan, förutom Martina Müntzing och Sara Vide-Ericson, till exempel nämnas Gunnel Wåhlstrand, Karin Broos, Maria Nordin och Lovisa Sköld. Samtida konstnärer vilka ofta avbildar människor. Har du någon, eller några, nu levande konstnärer, i Sverige eller internationellt, som du finner inspirerande? 

— Som jag tidigare sagt så är det inte många konstnärer jag faller för. Vissa av de du nämnder tycker jag är toppen. Just nu tycker jag att Cajsa von Zeipel är väldigt inspirerande. Hon jobbar ju med skulptur och så är det ofta, att det är andra medier än den målade bilden som ger mig fart framåt. Jag fönstershoppar mycket och klämmer och känner på textilier och läser romaner. Sen kan det ju vara givande att se konst man inte gillar också, för att veta vad man inte vill göra. 

Wåhlstrand arbetar ju primärt i tusch och Broos mestadels i akryl. Nordin excellerar i akvarell medan Sköld är känd för sina arbeten i olja. Själv har du valt, den inte alldeles okomplicerade, tekniken med kol på papper! Det känns oerhört tidskrävande och tekniskt utmanande. Hur kom du fram till att du ville arbeta i just denna avancerade teknik? 

— Jag började tidigt teckna när jag var barn, och blev rätt bra på det. Själva tekniken är i princip den samma som när jag var tolv år. Sen har färdigheterna såklart utvecklats. Tekniken har alltid legat där i bakgrunden medan jag jobbat med annat. Jag tappade lusten för konst helt för några år sedan och hittade tillbaka genom att börja om från början, med kolet. Eftersom materialet i sig är så okomplicerat - 1 st kolkrita och 1 st papper - ja och något sudd och en tygtrasa, så behöver jag inte tänka så mycket när jag jobbar. Jag behöver till exempel inte stanna upp och blanda ny färg. Det är som att ögat och handen kommunicerar utan att passera hjärnan. Så kan jag arbeta nästan hur länge som helst. 

Vad skulle du säga är fördelarna respektive nackdelarna med att
arbeta på detta sätt? 

— Svårt att säga, det känns inte som att jag har ”valt” teckning, det snarare blev teckning. Men en nackdel med kol är ju att det inte är färg. Det låter kanske löjligt, men jag saknar färg ibland, för jag älskar färg. En annan nackdel är att allt blir väldigt sotigt i ateljén. En annan är att papper är fruktansvärt ömtåligt och svårt att ha att göra med. Men samtidigt är kol kol, och jag kan inte beskriva varför det ändå vinner, kanske för att det slog rot i mig först, och det verkar vara till dess fördel. 

Finns det utrymme för misstag när man arbetar i kol på papper? 

— Det finns ett utrymme, men det är väldigt litet. Om jag måste sudda så kan jag bara göra det kanske två-tre gånger innan papprets struktur förstörs. Det gäller skissen och de ljusare partierna, med de mörkaste valörerna har man bara en chans. En av bilderna i utställningen har en ”ond tvilling” på baksidan som var bortom räddning, så det vara bara att vända på pappret och börja om. Och nej, jag kommer inte säga vilken, det får bli en bonus för någon i framtiden haha. 

För att förskjuta fokus en aning från det rent tekniska till det mer innehållsmässiga i din produktion. Utställningens verk synes präglas av en förkärlek för att utgå ifrån fysiska gestalter i kompositionerna? 

— Det stämmer. Jag tänker lite på dem som skådespelare som åtar sig olika roller. Men i det här fallet är det inte skådespelaren jag fokuserar på utan snarare attributen och rekvisitan den bär. När jag var tonåring fick jag arbete på en teater som sömmerska och påklädare, precis som min mamma innan jag föddes, och det är ganska mycket därifrån jag tagit avstamp i den här utställningen. Dels i min personliga utveckling på den platsen under den tiden och dels i den symbolspäckade värld ett kostymförråd innehåller. Jag tänker åter igen på den där korridoren jag nämnde, mellan 1600-talet och nutid. Många av kläderna och rekvisitan i mina teckningar har jag alltså sytt och tillverkat själv i min ateljé. Det är en ibland ganska lång process det också, att till exempel sy en enorm prinsessklänning med puffärm och snörliv. Det är en del av min process. 

På tal om just dessa fysiska gestalter. Arbetar du efter modell eller rör det sig om fotografiska förlagor? 

— På frågan om det är fotografiska förlagor är svaret självklart ja. Det skulle kosta mig en förmögenhet att låta någon stackare sitta modell för mig i alla dessa timmar och dessutom kan jag inte jobba i närheten av andra. Jag möblerar om ateljén till fotostudio och bjuder in en eller annan vän som får följa mina order. Resultatet i kol är ofta ett collage av olika förlagor. 

Det finns ett uttryck som gör gällande att ”ögonen är själens spegel”, eller något i den stilen. En gemensam nämnare för de utställda verken i din utställning är att modellerna aldrig möter betraktarens blick.

Har du några tankar kring detta? 

— Ja, det har jag hört, och det är ju ett fint uttryck, men det är också därför de vänder bort blicken tror jag, för att jag inte är intresserad av själen just nu. 

Vi tackar hjärtligast för den här konversationen, önskar all lycka till inför utställningen, och rundar av med en fråga av det mer lättsamma slaget: går det åt mycket fixativ i din ateljé? 

— Enormt! Fix och tyll måste alltid fyllas på.